Jag fick Isa som var världens underbaraste ponny. Hon var liksom mitt allt och när hon blev halt och vi trappade ner lite på hennes träning köpte vi en till ponny vid namn Any Pied Pinto. Vi trodde att allt skulle bli bra men det känns som om det var där hela skiten började.

Pinto som vi kallade henne blev efter ett drygt år blind på båda ögonen och vi fick ta bort henne. Isa fick sedan canser i hela magen vi fick även ta bort henne. Inom loppet av ett år hade jag fått tagit bort båda mina tävlingsponnysar. Jag hade även en storhäst vid namn Eila som började krångala och blev oridbar, vi lämnad tillbaka henne till ägarna. Samtidigt köpte jag Hunk som jag har nu. Hunk har varit allt utom lättsam. När jag fick honom stannade han hela tiden och han ville inte ett skit. Han är fortfarande troligt jobbig och ibland oridbar. Efter vi hade lämnat tillbaka Eila köpte vi ett föl som nu är en unghäst.

Sen efter det köpte vi André som efter ungefär en månad slängde av mig så att jag fick en spricka i ryggen. Varje gång jag sitter ner på hästen känns det i min rygg och tack vare den där hästen vet jag inte hur framtiden kommer att se ut. Kommer det någonsin bli helt bra?

För tillfället vill ingen av mina egna hästar göra ett skit och jag mår mest bara dåligt av att hålla på med André. Jag kan inte rida han men jag ska måsta hålla på och longera han. Hunk står mest i ett hörn och tjurar tack vare att jag inte har kunnat rida han pga skadan. Vad vill livet?

Sen så är det så att på lite mer än ett år har jag brytit revbenen, brytit fingrarna två gånger, skadat ryggen, blivit sparkad i magen osv. Det kanske är något man får ränka med men det börjar kännas sjukt. När jag äntligen blir bra från något går jag och skadar mig igen. Ibland undrar jag om det är värt det. Det är som om allt är emot att jag ska hålla på med det här. Det kanske är så. Det jag älskar kanske blir min död. För vad blir det nästa gång? Ska jag bryta nacken också? Jag hade ju ändå tur den här gången som alla andra gånger. På ett sätt är det ändå värt det. Jag älskar det ju så varför inte ta med det i graven.

Jag vet att man inte ska vara negativ och så men kan jag vara annat? Jag kommer aldrig kunna komma upp på samma nivå som jag och Isa var på med Hunk. Jag har ett år kvar och det vill sig helt enkelt inte. Jag har säkert blivit en sämre ryttare. Det är bara så jobbigt att alla andra tävlar på större tävlingar och veta att man själv har gjort det men att det inte går längre. Det får en att känna sig otroligt misslyckad. All tid man har lagt ner utan att ha lyckats med nått. Två hela år och han går fortfarande inte bra i dom högre klasserna. Vad är det för fel på mig? Varför får jag inte till det? Det gick ju förut. Jag var bra en gång. Det får en att kännas som en sopa.

Jag kommer ihåg den där dagen så väl. Det var samma dag som veterinären hade varit hos oss och sagt att hon trodde att hon kunde ha canser i magen. Jag tog lite bilder eftersom jag inte visste hur det skulle bli. Jag satt på några av våra vinster tillsammans och alla ramlade av så tillslut struntade jag i att sätta på resten. Jag kommer ihåg att jag inte gjorde något annat än att gråta och dagen efter åkte vi in med henne till veterinären. När vi kom dit sa dom att hon hade canser i hela magen. Jag trodde det ändå inte även fast jag hade hört på vad dom hade sagt. När jag insåg hur det var bröt jag ihop och efter att jag hade sagt hejdå till henne grät jag oavbrutet i flera timmar. Allt detta var i samband med slutet av skolan och jag var hemma en vecka. Jag låg i soffan och grät. Jag ville verkligen inte leva. Jag kan förstå att det låter sjukt för er som inte har eller har haft häst. Bandet mellan henne och mig var så starkt. Hon var min bästa vän och jag hade förlorat henne. Det är det värsta jag har varit med om. Det finns inget som slår den sorgen. Det kanske låter sinnessjukt men det är sant och jag står för det.

Jag saknar henne varje dag och det gör ont i mig att veta att hon aldrig kommer tillbaka. Jag gråter fortfarande över det och för mig är det omöjligt att skriva det här utan att sitta och gråta. Jag älskar dig och jag kommer alltid göra.