Detta var verkligen sjukligt roligt klipp. Jag älskar när det berättas om pappan på dressyrtävlingar. Min pappa är helt klart den näst sista. Alltså den som står med paraplyet över hästen för att han inte ska bli blöt. HAHA! Min pappa gömmer sig oftast när jag är inne på banan för att han vet att jag blir nervös och rider fel av hans onda "du ska helst vinna" blickar (han gör dom omedvetet). HAHA! Jag kommer ihåg en gång när jag var 11 år och startade la1 och det var skitvarmt. Pappa stod och stirrade och gav mig en blick när jag red fel första gången. Jag blev så nervös så jag red fel en till gång. HAHAHA! Mamma fick säga till pappa när jag kom ut från banan och när vi fick reslutatet var han ändå rätt nöjd eftersom jag kom 2a! Det var år 2006 och som sagt, jag var 11 år! HAHAHAHA!

Ponnypappan number one! Min mamma är lite mer att hon står på framridningen och säger om rörelserna ser bra ut och vad jag ska tänka på. Min mamma är väldigt bra så och har faktiskt jobbat som ridlärare. Därför är det ändå till viss del skönt att kunna få hjälp. Dock vill man inte alltid ta emot den hjälpen. Mamma+dotter funkar inte alltid så bra.  

Båda mina föräldrar är bäst och underbaraste mamman och pappan i hela världen <3. Älskar er!


Bilden är tagen 2006 av min pappa. HAHAHA! oväntat?


Min pappa och min förra tävlingsponny Isa. Våren 2009 träning i härnösand.

Mamma och jag på framridningen under nationella tävlingarna på srk 2009. Och ja, Isa hade bara ett öga. Hon var världens underbaraste ponny för er som undrar och det slutade väldigt sorgligt eftersom två veckor efter denna tävling fick vi ta bort Isa pga canser. Vi märkte inget förren veckan efter då hon slutade att äta. Saknaden är fortfarande stor och hon var verkligen en underbar ponny. Tack för de fina åren vi fick. <3 Älskar dig min underbaraste!