Jag sitter och funderar över så mycket. Att jag saknar min älskade ponny som gick bort för lite mer en ett år sedan. För er som inte vet så hette hon Isa, hon var min bästa vän och hela mitt liv kretsade kring henne. Det är nog väldigt svårt för er att förstår hur det känndes för mig när hon gick bort. Det var som att mista sin bästa vän. Det var verkligen fruktansvärt. När vi var på kliniken med henne så sa dom" hon har canser hela magen och hon kommer inte kunna räddas" då sa mamma" men vi gör vad som helst för att rädda henne, det måste gå" dom sa" vart ni än kommer vända er så kommer dom tyvärr komma med samma svar, vi beklagar."

Det kom som en chock för mig och att behöva ta farväl av min älskade ponny var fruktansvärt. Att behöva gå in med henne i en transport och se henne i livet för sista gången. Att behöva åka hem utan min bästa vän, som jag i tre och ett halvt års tid tillbringat all min lediga tid med. Vi hade gått igenom sorg, glädje och livet innan henne fanns inte. Hur mycket hon egentligen betydde tror jag inte att någon förstår. Inte ens mina föräldrar även fast det var i deras knä jag låg och grät och hyperventilerade i flera månader. Jag sa alltid till mamma att om Isa nån gång går bort så följer jag med henne.

Det tog en vecka för mig att ens gå utifrån huset och av den tiden låg jag till 95% i soffan och grät. Det var precis innan skolavslutningen och jag bestämde mig för att gå på skolan sista veckan innan avslutningen. Det känndes otroligt tufft och jag grät och hyperventilerade varje dag i flera månader. Än idag, och nu har det gått mer än ett år gråter jag när jag tänker på det och jag saknar henne så fruktansvärt mycket att jag inte vet vad jag ska göra.

Tillsammans har vi växt och tillsammans med henne kommer jag alltid växa. Det är henne jag pratar med om jag känner mig ensam och ledsen och alla som visste vem Isa var kommer alltid att minnas henne som en underbar ponny som alltid gjorde sitt bästa. För mig var hon min bästa vän som aldrig kommer kunna ersättas och jag förväntar mig inte att nån av er ska förstå hur det var, för det är omöjligt.

Jag hoppas att du också minns mig som din bästa vän och att vi fortfarande är oskiljaktiga. Det kommer alltid att vara du och jag oavsätt vad som händer. Isa och jag hann starta en nationell tävling som även blev hennes sista.

Till Isa, en underbar vän och för mig en bästa vän som jag aldrig kommer glömma <3






/Felicia